En imperial tesked är 5,9193905 milliliter, alltså knappt 5,92. Den är nästan tjugo procent större än den metriska och den amerikanska teskeden, som båda ligger kring 5 ml, och gapet räcker för att spela roll för allt som smakar starkt.
Om enheterna
Imperial-teskeden är 1/24 imperial gill, vilket blir 5/24 imperial fluid ounce på 28,4130625 ml. Som varje brittiskt vätskemått härstammar den ur imperial-gallonen på 4,54609 liter, ursprungligen definierad genom volymen hos tio pound vatten. Den imperial-matsked som hör till är 17,758 ml — tre imperial-teskedar, alltså med samma tre-till-ett-förhållande som det amerikanska och det metriska systemet använder. Moderna brittiska recept använder den metriska teskeden på 5 ml, så imperial-värdet dyker bara upp i äldre kokböcker och i vissa samväldeskällor som aldrig gjorde övergången.
Den exakta faktorn
Det exakta värdet kommer ur imperial-gillen: 142,0653125 ÷ 24 = 5,91939 ml, som i en del omräkningstabeller felaktigt avrundas till 6 ml, vilket lägger på ytterligare 1,4 procent ovanpå en redan stor skillnad. Mot den svenska teskeden på 5 ml är förhållandet 1,1839, alltså knappt en och en femtedels tesked. På ett recept med tre teskedar av en krydda förlorar man 2,8 ml genom att räkna om en mot en — gott och väl en halv tesked.
Var du stöter på omvandlingen
Äldre brittiska, irländska och samväldesrecept, särskilt för sylt och inläggningar, curryrätter och bakverk där kryddmängder anges i teskedar i stället för i vikt. Svårigheten är att identifiera dem: ett recept från 1965 skriver tesked och menar imperial, ett från 1995 skriver tesked och menar 5 ml, och ingenting på sidan skiljer dem åt. Källans ålder och ursprung är de enda pålitliga ledtrådarna. Om ett recept verkar underkryddat när det görs med metriska skedar är ett imperial-original en trolig förklaring.