En imperial cup är exakt 284,130625 milliliter. Det är den största av de cup-mått som förekommer, tjugo procent större än den amerikanska, och skälet till att gamla brittiska och kanadensiska recept blir fel när de läses med en modern måttsats.
Om enheterna
Imperial-cupen är en halv imperial pint, alltså 10 brittiska fluid ounces. Imperial-pinten är 568,261 ml, vilket kommer ur imperial-gallonen på 4,54609 liter — ursprungligen definierad som volymen hos tio pound vatten vid en angiven temperatur. Den vattenbaserade definitionen är det som skiljer hela det brittiska vätskesystemet från det amerikanska, som i stället härstammar från den engelska vingallonen på 231 kubiktum. Imperial-cupen är i praktiken obsolet i brittiskt receptskrivande i dag, där vikt i gram tagit över, men den lever kvar i äldre kokböcker och i kanadensiska recept från före metriseringen.
Den exakta faktorn
Det exakta värdet är 284,130625 ml, härlett som 4,54609 liter ÷ 16. Mot den amerikanska cupen på 236,588 ml är förhållandet 1,2010, alltså drygt en och en femtedels amerikansk cup. Mot den metriska cupen på 250 ml är det 1,1365. Det är inga avrundningsskillnader: ett recept som kräver tre imperial cup buljong, omräknat som amerikanska cup, ger 710 ml i stället för 852 ml — nästan en och en halv cup för lite.
Var du stöter på omvandlingen
Äldre brittiska kokböcker, särskilt från före 1970-talet, och kanadensiska recept från samma tid. Samväldesländer som metriserade senare bär den i sin traditionella receptlitteratur. Den praktiska svårigheten är att recepten sällan skriver "imperial": de skriver bara cup, och den enda ledtråden är bokens ålder och ursprung. Om ett brittiskt recept är från före metriseringen och mängderna verkar för små när man lagar med amerikanska cup är det oftast förklaringen.