En mikrosievert är exakt 0,001 millisievert. Det här är skalan för enskilda mätningar — en röntgenbild, en timmes flygning, en avläsning på ett instrument — och det är där strålningsrapportering oftast går fel i medierna.
Om enheterna
Mikrosieverten är en miljondels sievert. Den är mätinstrumentens och dosratens arbetsenhet, oftast uttryckt som mikrosievert per timme. Naturlig bakgrund ligger kring 0,1 till 0,3 µSv/h, så ett handinstrument i normal omgivning visar i det intervallet. Skillnaden mellan en dos och en dosrat är där förvirringen uppstår: en avläsning på 5 µSv/h är en takt, och det som betyder något är hur länge någon vistas i den. Fem mikrosievert per timme ett helt år vore 44 mSv, väl över yrkesgränsen; i tio minuter är det 0,8 µSv, mindre än en tandröntgen.
Den exakta faktorn
Faktorn är exakt 1 000. Referensvärden: en tandröntgen 5 µSv; en lungröntgen 20 µSv; en timme på marschhöjd 3 till 5 µSv; bakgrund 2 400 till 3 000 µSv per år. Nyhetsrapportering om nedfall och kontamination anger ofta instrumentavläsningar i mikrosievert per timme utan att nämna någon varaktighet, vilket gör siffran omöjlig att bedöma — och att ange en dosrat som om den vore en dos är det enskilt vanligaste felet i strålningsjournalistik.
Var du stöter på omvandlingen
Mätinstrument, miljöövervakning och kartläggning av dosrat. Strålskyddsmätningar kring medicinska och industriella källor registreras i mikrosievert per timme. Elektroniska persondosimetrar visar ackumulerad dos i mikrosievert. Strålsäkerhetsmyndighetens mätstationer publicerar timvärden i enheten, och att jämföra ett uppmätt värde med platsens långtidsmedel är det korrekta första steget för att bedöma om något förändrats. Nuklearmedicinska avdelningar mäter patienters dosrat i mikrosievert per timme på en meters avstånd för att avgöra när någon får gå hem.